Mark Peters förlorade sina båda ben 26 år gammal under sin tjänstgöring som militär i Afghanistan 2009. Tolv år senare tävlar han i Danmarks lag i rullstolsrugby i Tokyo Paralympics. Det var omöjligt att se TV-programmet om honom och andra paralympiska atleter, såsom den gravt synskadade norska sprinterstjärnan Salum Ageze Kashafali 27 år, eller Anna Beck på cykel utan att bli full av beundran.
De visar oss som har vår kropp mer eller mindre intakt, vad det innebär att klara av livets olika motgångar.
Fantasifulla ursäkter
Trots det är vår fantasi kanske aldrig så rik som när det gäller att hitta på ursäkter. Som för att undvika en outtalad förväntan om att vi skall träna för att hålla oss friska och undvika skador i ett lag, en familj eller på en arbetsplats. Därför hittar vi gärna på de mest enastående förklaringar när det gäller vikt och träning som syftar till att försöka påvisa att just våra kroppar saknar förutsättningar för träning, eller att det är kört och alla försök inte biter på just vår kropp. Som sjukgymnast är det en del av jobbet att lyssna på dessa ursäkter för att sedan försöka övertyga patienten om att ändå träna för att undvika skador eller komma tillbaka från en skada.
Erik – en blixtrande inspiration
En dag fick vi oväntad hjälp av en liten pojke. Inför sitt träningspass i gymmet hade min patient frågat om han fick ta med sig sin son Erik 10 år. Erik hade önskat av sin pappa att få cykla på en träningscykel som finns i gymmet bredvid alla styrketräningsmaskiner. Erik blev så glad att han skulle få cykla att han slet av sina träningsoverallsbyxor och började cykla i sina shorts med två benproteser. Erik hade tvingats amputera båda benen på grund av en skelettsjukdom något år tidigare, men tog alla tillfällen han bara kunde få att röra på sig. Stämningen i gymmet förändrades som om blixten hade slagit ner. Plötsligt insåg alla hur lyckligt lottade de var och hur små deras krämpor såsom en meniskskada, ett korsband som var av, eller alldeles ny höftprotes faktiskt var. Energin sköljde genom rummet som en våg. Inte en ursäkt hördes längre, eller ens nådde fram i tanken, som av ett trollslag. Ett trollslag som hette Erik.
Ingen tid är som nu
”Hellre vetenskapligt korrekt än politiskt korrekt”
Andra anser att träning är ’överflödigt’, det gäller inte dem. ”Hur hårt jag än tränar, så blir jag aldrig svettig” är ett inte ovanligt synsätt när man inte skiljer på fysisk träning och fysisk aktivitet. Liksom den som hävdar att ”Jag behöver inte träna för jag har varit elitidrottare” underskattar att fysisk träning är en färskvara.
Den svåraste ursäkten är kanske från de som har provat allt och helt enkelt anser att: ’träning är tråkigt’. Då är knappast Erik eller paralympiska idrottare en större inspiration.
Hellre vetenskapligt korrekt än politiskt korrekt med vikten
Sedan är det där med att ta ansvar för sin vikt. Dels har vi de som tycker sig se klart och säger ”jovisst är jag överviktig, men mitt fett är mycket speciellt och går inte att få bort”. Eller de som överhuvudtaget inte är medvetna om att de är överviktiga, eller ser det som en politisk fråga och något onämnbart.
Övervikt är dock rent vetenskapligt både hälsovådligt och kostsamt, inte bara för individen utan för hela samhället. Att övervikt och fetma står för nästan hälften av ’icke-överförbara’ sjukdomar, såsom diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar är underordnat den rent identitetspolitiska frågan. Då är det bättre att vara vetenskapligt korrekt än politiskt korrekt. Även de som av religiösa eller kulturella skäl anser att fetma är önskvärt på en ung flicka eller pojke behöver få ett vetenskapligt perspektiv från en läkare eller annan vårdpersonal. Kanske dags att börja tala klarspråk även om dessa tabun.
”Dags att börja tala klarspråk även om fetma”
Det är inte rimligt att operera ett skadat knä upprepade gånger utan att kräva att patienten minskar sin vikt, då vikten är en avgörande faktor som gjorde att skadan uppstod från början och aldrig riktigt får en chans att läka.
Träna som Erik
Det finns inte en paralympiker som inte mycket hellre skulle vilja brottas med våra skador på ett par friska ben än att inte ha några ben alls. Erik skulle hoppa av glädje om han fick chansen att få cykla med sina egna ben och träna upp musklerna så att han kunde springa så fort han bara kunde.
